Arkitektur som berättelse

Det finns olika inställningar till arkitektur. Man kan förhålla sig så, att arkitekturen enbart uppstår i upplevelsen och relationen mellan människa och byggnad. Eller så har man den uppfattningen att en byggnad, eller ett material för den delen, har en egen, inneboende mening. Det är förstås ingen direkt motsägelse, arkitekturen kan vara både och. Men ser man det som att den bara medlar så tror man att byggnaden, eller materialet, som enskilt är dött. Om man som jag, tror att ett rum kan innehålla en närvaro utan att någon människa befinner sig i det, så är materialet helt väsentligt. Det beror alltså inte ens på min erfarenhet av ett material. Materialet bär på innebörden självt. Stenen till exempel, det flera hundra miljoner år gamla materialet, är skapad av naturen och bär på en egen mening tack vare dess livliga fossiler, växter och mönster. 

Slöjden var min ingång till arkitekturen en gång i tiden. Och med slöjden kom hantverket och därigenom läran om material. Jag skulle påstå att förståelsen för material är grundläggande inom all formgivning. Berättelsemodellen är för övrigt en bra tolkningsguide till arkitekturens uppbyggnad. En berättelse har en läsare. Det betyder att arkitektur är ett samtal. I en gestaltande process ska man alltså fråga sig vilken berättelse som ska berättas. I en arkitektur blir stenen en del av en berättelse. Det är inte bara ett golv, som råkar vara av sten. En viss sten är vald av en viss anledning. Den slipade stenen, den borstade, den polerade eller den obehandlade stenen kommer att berätta olika berättelser. Bearbetning av en sten blir del av en komponerad berättelse. Beroende på var och hur stenen läggs så berättas olika berättelser.

Jag bor och är uppvuxen i Dalarna, på ett berg i skogen. Tidigare bröts malm på berget och vi barn skulle ”akta oss för gruvhålen”, sedan länge nedlagda och övergivna. Det är en stark rumsupplevelse att röra sig i en pelarsal av tallstammar. Och att dra med handen längs berg i dagen.

Byggnader vi gestaltar bär på berättelser. De berättar om platsens historia, om våra behov, om framtida förhoppningar och löften. En fönstersättning som tolkar pelarsalen, ett stengolv som förankrar och stabiliserar. Min strävan som arkitekt är att huset ska fortsätta att berätta en berättelse, i spår av förändring och användning, och att stenen och träet används av flera generationer framöver. Det kräver ett material med hög närvaro, precis som tallskogen och berget runt omkring.

Pernilla Wåhlin Norén
Borlänge januari 2021